På patojos jakt
Vi lämnar Oaxaca City med dess panpiga stenhus från 1800-talet, parker och stenlagda gator där turisterna vandrar mellan restauranger, hotell och butiker med mexikanskt hantverk. Vi passerar de dammiga förorterna med sina bilverkstäder och gatukök och åker vidare ut bland små åkrar med vissna majsplantor och agave plantage i halvöknen som breder ut sig. Himlen är blå men bland bergen i norr klänger sig några moln envist kvar runt topparna, det är dit vi ska, där bor mixeindianerna.
Mixedstammen är liten och finns bara i just det här bergsområdet. Runt omkring bor zapatecostammen som är större och mera utsprid. Mixe och zapoteco byar kan ligga i princip brevid varandra och ändå förstår de inte ett ord om vad grannen säger. Numera fungerar spanskan som ett gemensamt språk och det händer att mixemän fattar tycke för zapotecokvinnor och vice versa.
Jag har haft lust att ta mig till mixesbergstrakter anda sedan jag fick syn på en märklig kruka på ett museum i Mexico City. Krukan hade handtag, en ganska smal öppning och en stor svällande buk som gav den en liten bönliknande utseende med mycket rörelse i. Den var vacker, det syntes att den var handgjord någonstans på landsbygden, oglaserad och vedbränd formodlingen utan ugn.
Varför är jag så fascinerad av dessa enkla krukor från de mexikanska lantköken? Är det för att jag ska få barn och börjar tänka tillbaka på när jag själv var barn och på åren som jag tillbringade hos min mormor i hennes by?
Den breda motorvägen övergår i en smallslingrande bergsväg. Vi åker hela tiden uppåt och bergsidorna täcks av små ekar. Så byts ekarna ut mot tallar och de första dimmolnen börjar skymma solen. Det har redan blivit bra mycket kallare.
Asfaltbeläggningen slutar och grusväg tar vid. Man får lite svindel när man kikar ner för stupen vid vägkanten. Hålen i vägen kommer allt oftare i takt med att molntäcken tätnar. Det börjar regna och grusvägen blir till lervälling. En klunga halvfärdiga cementhus och plåtskjul tornar upp sig och signalerar att vi har kommit till Ayutla så långt går bussen, här blir det byte till taxi. Tre man i baksätet plus packning och en skrikande bebis, två man på passagerarsätet och så chauffören som verkar vara sexton år, så bär det iväg igen. Här finns det varken höger eller vänster trafik. Här kör man där det finns minst hål i vägen eller där man inte krockar med ett gäng hundar eller en tant som vallar sina kor. Så kommer vi fram till Tlahuitoltepec.
Bilderna är från Rancho Las Flores, Tlahuitoltepec, hos Basilia Martínez Gómez och Pascual Gómez González. 40min terrängväg från Tlahuitoltepec.
De tog emot oss med värme och vänlighet, barnen som syns är Victor Manuel och Carmen, deras barn.
Text och foto: Jonatan Seger och Anabelí Díaz
